Läs här Herregud säger jag bara! Tydligen så kan sånt hända. Jag är glad att jag visste redan från v 6 att jag var med gravid. Man behöver dom där 9 månaderna ( även om det känns tungt att vänta så länge) att förbereda sig på ett litet barn. Fast samtidigt så kan man nog aldrig förbereda sig mentalt.

Dom första 2-3 månaderna var ganska tungt. Det var jobbigt att inte få sova, att alltid, dygnet runt, vara en mjölkko som sällan får mer än 30 min utan en bäbis i famnen. Att inte bli mentalt störd när din bäbis skriker och är helt otröstlig.Men det finns såklart även underbara stunder, men de är inte lika lätta att njuta av som man kan tro när man är helt slut av att "bara vara mamma".

Men nu, när hon är 6 månader, älskar jag det! nu får man så mycket tillbaka, nu börjar belöningen komma för detta slit man haft innan. ja det är en helt underbar ålder. Det är härligt när det händer saker för första gången. Och jag är glad att jag har dom stunderna att dela med någon. ( Inte alla som får det) Jag känner mig så stolt när hon gör framsteg. Fast stolt var jag ju såklart från första stund jag såg henne.

Jag älskar att vara mamma, och jag älskar min lilla familj!