Sitter och ser programmet spårlöst försvunnen, blir alltid lika gråtfrädig när dom hittar sina nära och kära. Det får mig att tänka på min pappa som jag inte har träffat sen jag var 6 år gammal. Har inget som helst minne av honom. Mamma och han höll aldrig ihop, han var väl barnvakt och så nån gång, men det var jag alldeles för liten för att minnas. När jag var yngre så ville jag över allt annat hitta honom, var ju så nyfiken på vem han är. 

För ca 4 år sen träffade min mamma honom av en slump i sthlm, dom pratade som hastigast, och hon berättade att jag har sökt honom. Han blev glad över det och gav sitt telefonnr. Jag blev ju så klart överlyckligt över detta, jag hade äntligen hittat min pappa.  Jag stoppade undan hans nummer  för jag var inte riktig redo att ringa honom än. vad skulle jag säga? kanske han inte vill veta av mig, han har ju faktiskt inte försökt hitta mig under alla dessa år, och det är mycket lättare att hitta mig än det var att hitta honom. Jag finns i katalogen det gör inte han.

När jag väl tog mod för mig att ringa honom, så kunde jag inte hitta telefon nr. Jag hade tappat bort honom. Hur skulle jag nu göra? Försökte genom skatteverket. Det gick 3 år utan resultat.

Men då fick jag reda på att min mammas kompis i sthlm hade stött på honom. Och sagt att jag tappat bort  hans nummer och det var därför jag inte har ringt upp honom.Det här måste ju bara vara ödet tänkte jag att nån som jag känner bara stöter på honom igen sådär i stora sthlm, det händer ju inte!

Men nu så sitter jag här med min pappas telefon nr i mobilen och vågar inte ringa. Jag får någon oro känsla i magen som säger att jag inte borde.  ska jag lyssna till den?  Men ändå känner jag att för min egen och även mitt barn skull så måste jag kontakta honom på något sätt. Jag måste få veta. Hur ser han ut? Är vi på något sett lika varandra?
Vet också att jag har några halvsyskon som jag så gärna vill lära känna. 

Det är många känslor som spelar in nu.. och jag var bara tvungen att skriva av mig om detta!