Kärleken till min baby är så stor. Viljan, instinkten att skydda mitt lilla barn är stakt. Detta barn ska inget ont få hända.
Jag orar mig för stort och för smått. Jag såg ett tv inslag här om dagen och fick som en knytnäve i magen när filmen visade en mamma som satt storgråtande med sitt blödande barn på en gata, och hemmet deras låg i ruiner bakom. Hon berättade att hon inte hade någon mat att ge sitt barn. Plötsligt gick orden och bilderna in på ett annat sätt än tidigare, innan jag själv hade barn. Jag fick en liten aning om hur det skulle kännas att inte någon mat att ge mitt barn och att inte kunna skydda det mot regn och kyla.
Jag fylldes av en stor känsla av glädje och tacksamhet över att leva i ett land utan krig och kunna ge min lilla dotter det som inte är självklart för alla: mat, hem, kläder...

Nelly är ovanligt mammig just nu. kommer hon till någon annan sträcker hon sina armar mot mig och grinar. Pappa duger förstås åxå men är hon ledsen så är det jag som får trösta.

Hon har lärt sig säga mamma, och hon vet vart lampan är om jag frågar. Man kan inte mer än annat än vara stolt!